Vingmell!

HÄR hittar du information om det nya vingmätningsprogrammet! Nu finns en ny version av programmet.
HÄR hittar du en kortfattad manual för hur du gör vingmätningen
HÄR finns en beskrivning av hur vingar monteras för vingmätning

En spegel till biets inre?

Ribborna på biets vinge bildar ett mönster, som inte bara är artspecifikt utan också olika för varje ras. Mönstret speglar biets arvsanlag och avslöjar sådant som kan vara svårt eller omöjligt att upptäcka på annat sätt. Att rasbestämma bin med hjälp av vingindex är ett mycket viktigt redskap i avelsarbetet, det är vi mycket övertygade om.

Tydliga skillnader

När Projekt NordBi startade 1990 satte vi full fart på vingindexmätningen. Vi började med cubitalindexet, som innebär att man mäter längden på två vingribbor, a och b, och dividerar mätvärdena. Den kvot man får fram är mycket rasspecifik. För mellifera (det nordiska biet) är den kring 1,6; för ligustica (det gula italienska biet) kring 2,4 och för carnica (krainerbiet) upp mot 3,0. (värdena varierar med några tiondelar inom respektive ras). Detta är naturligtvis inte den enda skillnaden. Enklast är att börja med färgen. Inkorsning av ligustica visar sig alltid med gula band på biets bakkropp, hårlängden hos de olika raserna är olika, likaså filtbandens bredd, tunglängd m. m. Det är dock inte lätt att sätta exakta mätvärden på dessa kännetecken. Biets vinge däremot är en mycket tydlig och lätt avläsbar spegel av biets gener.

Namnges av Linné

Det nordisk biets historia i Norden är nästan lika lång som människans. Men det blev beskrivet först 1758 av vår store naturforskare Linné. Han namngav det som Apis mellifera, Linn?us. Troligen visste han inget om andra biraser, men brodern och biodlaren Samuel skriver 10 år senare om att det på andra orter i världen finns bin som är gula och bruna. Redan kring 1910 började en del biforskare använda biometriska metoder för att skilja olika underarter/raser åt. Men det var den ryske biforskaren V. V. Alpatov som åren 1924-1948 gjorde en omfattande och betydelsefull avhandling över sina studier på geografisk påverkan på bina och kunde verifiera 7 biraser, bla. Apis m. mellifera och Apis m. ligustica. Tillsammans med österrikaren Freidrich Ruttner arbetade han också fram en användbar metod för rasbestämning med hjälp av vingindex. Sedan har denna vidareutvecklats av bl a den tyske biforskaren Goetze. I Sverige fanns det ett fåtal som på 1960-talet ägnade sig åt vingindexmätningar, men knappast i någon större och systematisk omfattning.

Minst två mätvärden behövs

Under våra 20 år har vi mätt ca 1 000 bisamhällen. Minst 25 bin från varje samhälle tas ut. Cubitalindexet (Ci) är ju bara en del av alla punkter på vingen som man kan mäta och efterhand utökade vi också till att även mäta diskoidalvinkeln (Di), som för det nordiska biet skall vara negativt. Det visade sig nämligen, att bin med ett cubitalindex för nordiska bin i enstaka fall kunde vara gulbandade vilket ju visar på ligusticainslag. Genom att kombinera Ci och Di i våra mätningar har vi nu också kunnat verifiera, att metoden gör det möjligt att skilja rena mellifera från carnica och hybridiseringar med andra raser. Det har det tagits fram ett program med vars hjälp man själv kan scanna in vingar och få ut resultat på ett lättöverskådligt sätt. Mer om detta kan du finna på sidan om Vingmell.