Nordbiprojektet

Projektet startade med stöd från WWF 1990 med Ingvar Arvidsson som projektledare. Uppgiften för projektet var att rädda det utrotningshotade nordiska biet Apis mellifera mellifera. För genomförandet organiserades en ledningsgrupp, som vid starten bestod av: Ulf Gröhn, Josef Stark, Gunnar Johansson, Ingvar Pettersson, Karl Drakenberg och Per Ruth.

Föreningen

År 1997 bildades Föreningen NordBi. Föreningens uppgift är, att med stöd från Sveriges biodlare, tillsammans verka för att Projekt NordBi aktivt kan genomföra räddningsarbetet för vårt inhemska bi. Årsstämma hålls vartannat år i samband med Nordbikonferensen.

En första grundläggande uppgift 1990 var, att inventera förekomsten av nordiska bin inom landet. Ett upprop gick ut till samtliga biodlarföreningar och svaren innehöll uppgifter på ca 150 personer som hade eller ansågs ha nordiska bin.

Bland de ca 100 proven, som efter enkäten sändes in till projektet, gjordes färgbedömning, mätningar av hårlängd och cubitalindex. Som grund för den fortsatta aveln valdes så ca 10 drottningar ut, ett antal som sedan växte för varje år. Projektet arbetar nu med ca 30 avelslinjer.

Från och med 1991 och till och med 2003 har vi fått ekonomiskt stöd från WWF. Det har inneburit möjlighet för en kvartstid för projektledaren och subventioner av testdrottningar, inseminering, resor till Läsö, andra resor, möjlighet att ge ut NordBi-Aktuellt, DNA-analyser m m. Anslaget från WWF har ersatts från 2003 av medel från Nationella Honungsprogrammet (NHP). Från Jordbruksverket har föreningen också sökt och fått stöd via Landsbygdsprogrammet (LBP). Dessa medel kan användas till kursverksamhet, rådgivning och till utgivningen av NordBi-Aktuellt samt kostnader för genpooler. Medlemsavgifter och privata gåvor är också viktiga ekonomiska tillskott.

Det nordiska biets historia

Det mörka europeiska biet var en gång världens mest spridda honungsbi. I Europa är dess naturliga utbredningsområde från Alperna till mellersta Skandinavien och från Brittiska öarna till Uralbergen.

Fram till 1500-talet var honungsbina endast kända i den gamla världen: Europa, Afrika och Asien. I Europa med sina gynnsamma natur- och klimatförhållanden fanns det mörka europeiska biet, Apis m. mellifera, spritt från de stora bergskedjorna i söder, längs Atlantkusten mot mellersta Skandinavien i norr och vidare mot Uralbergen i öster. Redan år 1530 förde portugiserna biet till den nya världen och Brasilien. Det första omnämnandet om bin i Nordamerika är från 1638. Till den femte kontinenten, Australien, blev biet infört 1822 och till Nya Zeeland 1842. Biets spridning mot Sibirien inleddes 1786. Som resultat av den långa naturliga urvalet under olika förhållanden utvecklades en stor mängd lokala eller geografiska underarter. Under denna evolutionsprocess isolerades och förstärktes rastypiska ärftliga (morfologiska, biologiska) egenskaper, som vi nu kan utnyttja i räddningsarbetet för melliferabiet.

Bland de övriga europeiska underarterna var det främst Apis m. ligustica, Apis m. carnica och Apis. m. caucasica, som med människans hjälp spreds över världen.

Den västerländska s k civiliserade människan utmärker sig genom sin experimentlusta och av att aldrig vara nöjd. Detta har lett till enorma framsteg men också skapat stora problem på många områden. Gräset är alltid grönare på andra sidan.

Redan i slutet av 1800-talet satte importen av hedbin fart. Det tyska hedbiet var framavlat av odlarna på Lüneburger Hede ur det allmänna tyska biet och var, tack vare månghundraårig avel, anpassat till att ge många svärmar, som gav bra med honung under höstens ljungdrag. Vårt eget nordiska bi ansågs som alltför svärmtrögt och korsningen med hedbi satte verkligen fart på svärmlusten.

Massiv import

Under 1800-talets senare del började intresset för Carnicabiet att växa bl.a. i Tyskland, vilket ledde till en växande import även till Sverige. Den stora importen kom dock att handla om det gula italienska biet, Apis m. ligustica. Tidigare importer och spridning hade lett fram till problem med besvärliga korsningsbin i en del områden. Det gula biet såldes framförallt för sitt lugna temperament. Denna period varade fram till slutet av 1970-talet då Buckfastbiet började sitt segertåg.

Under 1980-talet började några framgångsrika storbiodlare att producera Carnicadrottningar i stor skala. Dessa spreds särskilt till mellersta och norra Sverige.

Det nordiska biet på reträtt

Av den här korta historieskrivningen är det inte svårt att förstå, att det inte var lätt att vara nordiskt bi. Från alla håll trängde de nya raserna på och alla biodlare som var moderna och framåt satsade ju på det nya.

Några små halvhjärtade försök att bevara det nordiska biet gjordes med en parningsstation på Styrsö utanför Göteborg på 1940-talet och vid Yttertavle i Västerbotten på 1970-talet.

Inget organiserat avelsarbete bedrevs på det nordiska biet, sällan utbjöds några drottningar till försäljning.

Korsningar med det nordiska biet blev ofta aggressiva. Gulbiodlarna såg hur bina blev mörkare för varje generation friparning och samtidigt aggressivare. Aggressivitet förklarades med förekomsten av mörka bin.

Att rena nordiska bin inte behöver vara aggressiva och att de har en mängd värdefulla egenskaper var det få som talade om.

Lurö blir parningsstation

Starten för ett organiserat räddningsprojekt kan sättas till 1984. Då hade situationen blivit alltmer allvarlig och vid ett möte på Värmdö diskuterades vad som måste göras för att stoppa den förödande tillbakagången. Det viktigaste som diskuterades där och som sedan förverkligades var en säker parningsstation med kontrollerat drönar-material. Genom en säker parningsplats skulle en ren stam av det nordiska biet kunna bevaras.

Parningsstationen, som började lite försiktigt sommaren 1984, var Lurö mitt i Vänern. 1986 hölls nästa möte om det nordiska biet, denna gång i Vargön. Initiativtagare och ansvariga för Lurö under 80-talet var Gunnar Johansson och Rolf Nordström. Som medhjälpare kom strax Martti Öistämö och Ingvar Arvidsson med.

Intresset för Lurö var stort och förväntningarna höga. Problemet var, att vi inte hade någon kunskap om de rester av nordiska bin som eventuellt fanns på olika håll och deras kvalité. När inte kvalitén visade sig vara så imponerande på de drönarstammar vi hade till förfogande minskade intresset. Klart var dock, att det avelsarbete som bedrevs, gick åt rätt håll. Bina blev bättre och framför allt då temperamentet, men inte alltid helt tillfredsställande.

På hösten 1989 presenterade Ingvar Arvidsson en räddningsplan för dåvarande Genbanksnämnden. Räddningsplanen hade dessförinnan varit ute på remiss hos ett antal kompetenta personer. Ingvar fick Genbanksnämnden godkännande och blev tillfrågad om han var villig att ställa upp som projektledare. Det förklarade han sig villig att göra efter att ha organiserat om sina arbetsförhållanden.

Läsö upptäcks

Första sommaren gjordes också två resor till Läsö, där man tidigare hade gjort en inventering och funnit de renaste nordiska bina i Europa. Med Ulf Gröhn i spetsen besöktes ön, kontakter knöts, uppgifter inhämtades. Bina visade sig vara äkta nordiska och väl dokumenterade. Kakstycken och sperma hemfördes och en svensk läsöstam såg därmed dagens ljus. Senare samma sommar gjorde vi ytterligare en resa för att hämta mer sperma.